Landskapsvyer från tiotusen meters höjd; Plogade fält i olika färger som pryder det amerikanska landskapet, skyskrapor som sträcker sig högt upp mot atmosfärens fond. Alltid första klass med svarta skinnsäten, minimala vinflaskor och dålig sushi. Detta är vad Ryan Bingham kallar sitt "hem".
Ryan arbetar som konsult för ett företag som hyr ut sina anställda till arbetsgivare runt om i USAs 50 stater som är för fega för att sparka sin egen personal. Han trivs med sitt jobb och lever en relativt sorglös, lättsam och rotlös tillvaro uppe i luften och på diverse hotell. Hela hans liv ryms i en kabinväska, han är mer välkänd hos personalen på American Airlines än hos sin egen familj, som består av två systrar. Han har alla förmånskort som hotell, biluthyrning och flygbolag har att erbjuda. Eller, rättare sagt har han alla utom det kort som är hans högsta strävan att äga. American Airlines ”Frequent flyer”- bonuskort. 1,6 miljoner flygmil och kortet är hans. Något som endast sex andra andra någonsin har lyckats uppnå och som han själv är på god väg att fånga. Ryan har aldrig velat någonting annat än det lättsamma liv han har, men plötsligt rubbas hela världsron när en ny ung medarbetare inspirerar Ryans chef att effektivisera systemet. Detta innebär att Ryan kallas hem från luften och, metaforiskt nog, dras ner på jorden.

Filmen är utan att tveka ens en millisekund, väldigt underhållande. Så fängslande att jag under större delen av filmens 109 minuter glömmer att göra anteckningar och fastnar som förtrollad i handlingen, de fängslande karaktärerna och mjukgörande musiken. Jag tycker att filmen på ett bra sätt summerar den ångest som 00-talet innehöll, med den rasande ekonomin och den ständigt stigande arbetslösheten. Det depressiva bakgrundstemat i filmen blir dock inte ekvivalent med det som råder i verkligheten, utan filmen lyckas behålla sin charm genom raffinerad humor och intressanta karaktärer. Något som även lindar in det deprimerande tillståndet under 00-talet är budskapet som vävs in på ett galant sätt i bakgrunden och kommer fram ju djupare in i filmen man dyker.

Vi har George Clooney i huvudrollen, även Vera Farmiga och Anna Kendrick. Trots det att en film alltid blir svårare att ta in när det är en av världens mest välkända skådespelare som har huvudrollen, störs jag inte av Clooneys insats som ”Ryan Bingham”. Han gör det bra och är övertygande. Filmen har nominerats till hela sex stycken Golden Globes. Det surras även om en Oscar för Clooneys insats.

Vanan efter alla sedda Hollywood-filmer gör att jag efter halva filmen väntar mig ett tvättäkta och klichebesudlat Hollywood-slut. Men gissa om jag får smäll på fingrarna av Jason Reitman som naturligtvis sitter inne på mer än så. Slutet knyter ihop filmen som när en nylärd förstaklassare galant slår en vacker knut på sin högra sko för andra eller tredje gången. Leveransen är ett subtilt och smakfullt slut som binder ihop och belyser det viktiga i historien. Superbt!

Som vanligt så är musiken all idé att kolla upp när det gäller en Reitman-film. I slutet av ”Up In the Air”, när eftertexterna har börjat rulla mot sitt slut och jag börjar vira min halsduk runt halsen, möter jag en överraskning som får mig att hejda planen att gå ut från salongen och sitta kvar ytterliggare ett par minuter. Kevin Renick är namnet på den okända singer-/songwriter som med all rätt har lyckts få med sin låt ”Up in the Air”. Kolla upp den!

Trots det att filmen var ett nöje att kolla på föredrar jag Jason Reitmans föregående prestationer (”Juno”, ”Thank You for Smoking”) framför ”Up in the Air”. Filmen har en intressant handling och en skickligt invävd och tänkvärd underhandling, men är tillslut inte lika utmanande som ”Juno” och kommer inte att stanna kvar i mitt minne som varken en klassiker eller en av Reitmans bästa.

Skriven av: Lisa Malmheden

Du måste vara inloggad för att kommentera

Landskapsvyer från tiotusen meters höjd; Plogade fält i olika färger som pryder det amerikanska landskapet, skyskrapor som sträcker sig högt upp mot atmosfärens fond. Alltid första klass med svarta skinnsäten, minimala vinflaskor och dålig sushi. Detta är vad Ryan Bingham kallar sitt "hem". Ryan arbetar som konsult för ett företag som hyr ut sina anställda till arbetsgivare runt om i USAs 50 stater som är för fega för att sparka sin egen personal. Han trivs med sitt jobb och lever en relativt sorglös, lättsam och rotlös tillvaro uppe i luften och på diverse hotell. Hela hans liv ryms i en kabinväska, han är mer välkänd hos personalen på American Airlines än hos sin egen familj, som består av två systrar. Han har alla förmånskort som hotell, biluthyrning och flygbolag har att erbjuda. Eller, rättare sagt har han alla utom det kort som är hans högsta strävan att äga. American Airlines ”Frequent flyer”- bonuskort. 1,6 miljoner flygmil och kortet är hans. Något som endast sex andra andra någonsin har lyckats uppnå och som han själv är på god väg att fånga. Ryan har aldrig velat någonting annat än det lättsamma liv han har, men plötsligt rubbas hela världsron när en ny ung medarbetare inspirerar Ryans chef att effektivisera systemet. Detta innebär att Ryan kallas hem från luften och, metaforiskt nog, dras ner på jorden. Filmen är utan att tveka ens en millisekund, väldigt underhållande. Så fängslande att jag under större delen av filmens 109 minuter glömmer att göra anteckningar och fastnar som förtrollad i handlingen, de fängslande karaktärerna och mjukgörande musiken. Jag tycker att filmen på ett bra sätt summerar den ångest som 00-talet innehöll, med den rasande ekonomin och den ständigt stigande arbetslösheten. Det depressiva bakgrundstemat i filmen blir dock inte ekvivalent med det som råder i verkligheten, utan filmen lyckas behålla sin charm genom raffinerad humor och intressanta karaktärer. Något som även lindar in det deprimerande tillståndet under 00-talet är budskapet som vävs in på ett galant sätt i bakgrunden och kommer fram ju djupare in i filmen man dyker. Vi har George Clooney i huvudrollen, även Vera Farmiga och Anna Kendrick. Trots det att en film alltid blir svårare att ta in när det är en av världens mest välkända skådespelare som har huvudrollen, störs jag inte av Clooneys insats som ”Ryan Bingham”. Han gör det bra och är övertygande. Filmen har nominerats till hela sex stycken Golden Globes. Det surras även om en Oscar för Clooneys insats. Vanan efter alla sedda Hollywood-filmer gör att jag efter halva filmen väntar mig ett tvättäkta och klichebesudlat Hollywood-slut. Men gissa om jag får smäll på fingrarna av Jason Reitman som naturligtvis sitter inne på mer än så. Slutet knyter ihop filmen som när en nylärd förstaklassare galant slår en vacker knut på sin högra sko för andra eller tredje gången. Leveransen är ett subtilt och smakfullt slut som binder ihop och belyser det viktiga i historien. Superbt! Som vanligt så är musiken all idé att kolla upp när det gäller en Reitman-film. I slutet av ”Up In the Air”, när eftertexterna har börjat rulla mot sitt slut och jag börjar vira min halsduk runt halsen, möter jag en överraskning som får mig att hejda planen att gå ut från salongen och sitta kvar ytterliggare ett par minuter. Kevin Renick är namnet på den okända singer-/songwriter som med all rätt har lyckts få med sin låt ”Up in the Air”. Kolla upp den! Trots det att filmen var ett nöje att kolla på föredrar jag Jason Reitmans föregående prestationer (”Juno”, ”Thank You for Smoking”) framför ”Up in the Air”. Filmen har en intressant handling och en skickligt invävd och tänkvärd underhandling, men är tillslut inte lika utmanande som ”Juno” och kommer inte att stanna kvar i mitt minne som varken en klassiker eller en av Reitmans bästa.

För att undvika problem med spambotar bland kommentarerna så har vi på hemsidan valt att implementera denna enkla funktion. Allt du behöver göra för att skriva en kommentar på hemsidan är att skriva mskomm i textrutan nedan.