Dansfilmer är väl inte direkt någonting som jag finner speciellt upphetsande. Underdog-konceptet drivs i princip alltid till sin spets, vi får bekanta oss med coola ghettokids med attityd och ja… Som genre betraktat så känns dansfilmen trött, oinspirerad och klichéfylld. Så vad kan egentligen ett par 3D-glasögon tillföra?

Jodå, Streetdance 3D ses såklart med brillorna på. Berättelsen om hur underdogkidsen i ”Breaking Point” ska vinna brittiska mästerskapen i streetdance är inte direkt något som känns optimalt för en 3D-film, men visst, ett par snygga användningar får man i alla fall till. Annars så är detta en typisk dansfilm med allt vad det innebär - i alla fall till en början.

För det finns en sak som är bra med Streetdance. Våra hjältar har nämligen ingen lokal att dansa i, men som tur är så tar sig balettlärarinnan Helene (Charlotte Rampling) sig an dem och låter dem träna på The Royal Ballet Academy. Hon har dock ett villkor: de måste inkludera hennes balettelever i sin dansgrupp. Mötet mellan två kulturer är det som fungerar bäst i den här rullen, och kombinationen balett/streetdance blir stundtals riktigt häftig att beskåda.

Annars så går filmen ifrån start till mål relativt smärtfritt. Det är harmlöst, dansant och ganska så välgjort. Rampling spelar sin roll som det proffs hon är, de unga skådespelarna gör så gott de kan och dansar såklart excellent. Dessutom så har filmen ett skönt soundtrack, framförallt så blir jag riktigt imponerad när norska hiphopduon Madcons svängiga låt Beggin’ får ackompanjera förtexterna.

Det här är alltså inte en dålig film, den är snarare hyfsat medryckande och balett/streetdance-kombinationen känns fräsch. Tyvärr så räcker det inte för att dra upp den på betygsskalan, då det fortfarande rör sig om en klichéfylld och fjantig dansrulle utan något direkt nytt att komma med. Genren står stilla, man skulle kunna önska sig ett manus med mer inspirerad dialog och en plot som vågar ta ut svängarna lite mer.

Tvåan är dock stark, för gillar man genren så finner man säkerligen detta underhållande. Den fungerar att döda en förmiddag med, låt er dock inte luras att se den på bio på grund av 3Dn, för den hade filmen klarat sig lika bra utan.

Skriven av: Max Lundberg

Du måste vara inloggad för att kommentera

Dansfilmer är väl inte direkt någonting som jag finner speciellt upphetsande. Underdog-konceptet drivs i princip alltid till sin spets, vi får bekanta oss med coola ghettokids med attityd och ja… Som genre betraktat så känns dansfilmen trött, oinspirerad och klichéfylld. Så vad kan egentligen ett par 3D-glasögon tillföra? Jodå, Streetdance 3D ses såklart med brillorna på. Berättelsen om hur underdogkidsen i ”Breaking Point” ska vinna brittiska mästerskapen i streetdance är inte direkt något som känns optimalt för en 3D-film, men visst, ett par snygga användningar får man i alla fall till. Annars så är detta en typisk dansfilm med allt vad det innebär - i alla fall till en början. För det finns en sak som är bra med Streetdance. Våra hjältar har nämligen ingen lokal att dansa i, men som tur är så tar sig balettlärarinnan Helene (Charlotte Rampling) sig an dem och låter dem träna på The Royal Ballet Academy. Hon har dock ett villkor: de måste inkludera hennes balettelever i sin dansgrupp. Mötet mellan två kulturer är det som fungerar bäst i den här rullen, och kombinationen balett/streetdance blir stundtals riktigt häftig att beskåda. Annars så går filmen ifrån start till mål relativt smärtfritt. Det är harmlöst, dansant och ganska så välgjort. Rampling spelar sin roll som det proffs hon är, de unga skådespelarna gör så gott de kan och dansar såklart excellent. Dessutom så har filmen ett skönt soundtrack, framförallt så blir jag riktigt imponerad när norska hiphopduon Madcons svängiga låt Beggin’ får ackompanjera förtexterna. Det här är alltså inte en dålig film, den är snarare hyfsat medryckande och balett/streetdance-kombinationen känns fräsch. Tyvärr så räcker det inte för att dra upp den på betygsskalan, då det fortfarande rör sig om en klichéfylld och fjantig dansrulle utan något direkt nytt att komma med. Genren står stilla, man skulle kunna önska sig ett manus med mer inspirerad dialog och en plot som vågar ta ut svängarna lite mer. Tvåan är dock stark, för gillar man genren så finner man säkerligen detta underhållande. Den fungerar att döda en förmiddag med, låt er dock inte luras att se den på bio på grund av 3Dn, för den hade filmen klarat sig lika bra utan.

För att undvika problem med spambotar bland kommentarerna så har vi på hemsidan valt att implementera denna enkla funktion. Allt du behöver göra för att skriva en kommentar på hemsidan är att skriva mskomm i textrutan nedan.