1987 kom Predator, numera en kultklassiker som jag och många i min ålder såg alldeles för många gånger, mycket till våra föräldrars förskräckelse. Det är en löjligt blodig actionfilm med ett av filmhistoriens mest ikoniska monster, fylld med oförglömliga oneliners. En uppföljare kom och som många andra i dess slag kom den inte i närheten av del ett. Spinoff-filmerna Alien vs Predator gjorde det verkligen inte bättre. Är det inte skönt att Robert Rodriguez tar hand om saken och gör en slags ickeofficiell uppföljare till filmen som startade allt?

Det var höga förväntningar inför denna uppföljare och reboot av franchisen, det blev kanske inte den återupplivning vi ville ha, men det är det bästa vi har fått sen ’87. Rodriguez bestämde sig för att anlita en relativt okänd regissör i och med Nimrod Antal. Nu i efterhand är det osäkert om det är Antals regi eller Rodriguez manus som fick Predators att bli rätt medioker. Trots detta, Predators är inte en perfekt film, så är den åtminstone fruktansvärt underhållande och precis som originalet så är detta inget att ta på största allvar.

Filmen börjar bokstavligt talat i ett fritt fall. Adrien Brodys karaktär faller mot en planet, hans fallskärm öppnas i sista sekunden och efter ett hårt fall möter han en efter en flera soldater och mördare, samt en läkare, som han och hans nya kumpaner nu försöker öka livslängden på. Precis som i första filmen så tar det ett skönt, bra tag innan vi får se monstret titeln föreslår om och det är med all rätt. Mycket viktig karaktärsinformation avslöjas här och det är ett välbehövt lugn före stormen. När de väl är underfund med vad det är de bekämpar så börjar filmen röra sig i en rasande fart och filmen samt karaktärerna stannar knappt en sekund för något.
Det är en imponerande ensemble som har samlats ihop här, skådespelare såsom karaktärer, ingen är sig lik och alla har olika karaktärsdrag. Vilket är riktigt imponerande i en film av denna kaliber.

Nimrod Antal är inte direkt en erfaren actionregissör och det märks tyvärr, det blir aldrig riktigt så intensivt som det borde och man bryr sig inte tillräckligt mycket om vem som dör för att hålla en fastspänd. Det betyder inte att filmen är en dålig actionfilm på något sätt, det är fortfarande tillräckligt bra för att hålla en fastspänd i stolen under hela spelningstiden.

Trots att Predators inte blir något extraordinärt, finns det iallafall ett stort antal referenser till filmen vi älskar och många lär le smått, fler kommer tyvärr göra en fundersam min och undra vad fan det är som pågår. Filmen är varken dålig eller bra, det är ett mellanting, men för oss som lever på minnet av Predator så är det tillräckligt, för Predators är i stort sätt ett enda långt kärleksbrev till en av de bästa actionfilmerna som gjorts, på gott och ont.

Skriven av: Jonas Runehammar

Du måste vara inloggad för att kommentera

1987 kom Predator, numera en kultklassiker som jag och många i min ålder såg alldeles för många gånger, mycket till våra föräldrars förskräckelse. Det är en löjligt blodig actionfilm med ett av filmhistoriens mest ikoniska monster, fylld med oförglömliga oneliners. En uppföljare kom och som många andra i dess slag kom den inte i närheten av del ett. Spinoff-filmerna Alien vs Predator gjorde det verkligen inte bättre. Är det inte skönt att Robert Rodriguez tar hand om saken och gör en slags ickeofficiell uppföljare till filmen som startade allt? Det var höga förväntningar inför denna uppföljare och reboot av franchisen, det blev kanske inte den återupplivning vi ville ha, men det är det bästa vi har fått sen ’87. Rodriguez bestämde sig för att anlita en relativt okänd regissör i och med Nimrod Antal. Nu i efterhand är det osäkert om det är Antals regi eller Rodriguez manus som fick Predators att bli rätt medioker. Trots detta, Predators är inte en perfekt film, så är den åtminstone fruktansvärt underhållande och precis som originalet så är detta inget att ta på största allvar. Filmen börjar bokstavligt talat i ett fritt fall. Adrien Brodys karaktär faller mot en planet, hans fallskärm öppnas i sista sekunden och efter ett hårt fall möter han en efter en flera soldater och mördare, samt en läkare, som han och hans nya kumpaner nu försöker öka livslängden på. Precis som i första filmen så tar det ett skönt, bra tag innan vi får se monstret titeln föreslår om och det är med all rätt. Mycket viktig karaktärsinformation avslöjas här och det är ett välbehövt lugn före stormen. När de väl är underfund med vad det är de bekämpar så börjar filmen röra sig i en rasande fart och filmen samt karaktärerna stannar knappt en sekund för något. Det är en imponerande ensemble som har samlats ihop här, skådespelare såsom karaktärer, ingen är sig lik och alla har olika karaktärsdrag. Vilket är riktigt imponerande i en film av denna kaliber. Nimrod Antal är inte direkt en erfaren actionregissör och det märks tyvärr, det blir aldrig riktigt så intensivt som det borde och man bryr sig inte tillräckligt mycket om vem som dör för att hålla en fastspänd. Det betyder inte att filmen är en dålig actionfilm på något sätt, det är fortfarande tillräckligt bra för att hålla en fastspänd i stolen under hela spelningstiden. Trots att Predators inte blir något extraordinärt, finns det iallafall ett stort antal referenser till filmen vi älskar och många lär le smått, fler kommer tyvärr göra en fundersam min och undra vad fan det är som pågår. Filmen är varken dålig eller bra, det är ett mellanting, men för oss som lever på minnet av Predator så är det tillräckligt, för Predators är i stort sätt ett enda långt kärleksbrev till en av de bästa actionfilmerna som gjorts, på gott och ont.

För att undvika problem med spambotar bland kommentarerna så har vi på hemsidan valt att implementera denna enkla funktion. Allt du behöver göra för att skriva en kommentar på hemsidan är att skriva mskomm i textrutan nedan.